Eldprov

----
Värken i högra knäet sköt upp som en blixt genom kroppen. Hjärnan registrerade smärtan, men lade den enbart till listan tillsammans med allt annat som pågick samtidigt. Smärtan i vänstra vaden var nästan outhärdig och värre än smärtan i knäet. Andningen var djup och rytmisk och förmedlade en ganska lugnande känsla, nästan som terapi mot smärtan. 

Morgonens väder hade varit helt ok med lite småduggande regn och lagom temperatur men nu på eftermiddagen hade solen tittat fram, till en början välkomnande men snart tilltog värmen drastiskt och orsakade både att kroppsvärmen höjdes tillsammans med luftfuktigheten. Svetten och fukten hade gjort t-shirt och träningsjackan genomsur. Svetten i pannan rann ner, fastnade en liten stund på ögonbrynet, innan den fortsatte sin bana genom att följa näsroten ner i ögat och svida till. Det hade dock hänt så många gånger vid det här laget att jag inte ens reagerade längre...

---
Det var i lördags som ett test (eldprov) skulle gå av stapeln för att avgöra vad man kunde prestera under den kommande vandringen. Det var då det skulle avgöras om man skulle kunna prestera 3, 4 eller rentav 5 mil per dag? Jag hade sett ut ett lämpligt mål faktiskt; Karlskrona - Ronneby och tillbaka, en sträcka på ca 5 mil. Hade tänkt mig att man påbörjar vandringen och efter halva dagen ungefär så ser man hur lång man har kommit och därefter vänder tillbaka igen.

Lördag morgon kom och jag gjorde de sista förberedelserna med ryggsäcken. Jag hade packat den ganska rejält med vatten för att få upp vikten en del. När jag vägde den visade den 21 kg. Ca 5-6 kg mer än jag tänkt som maxvikt för den riktiga vandringen men va sjutton, det kan vara bra att testa med. Sagt och gjort, jag provade genom att gå ett par varv i lägenheten... och märkte en aningens protest från högra knäet nästan direkt.

Men va sjutton, ska man inte ens klara några meter med packning?

Dags att tänka om, ingen idé att börja gå mot Ronneby om man kände av packningen redan. Efter en stunds funderande kom jag på att man kan prova Wämöleden. Jag gick den ett par gånger under stegräknartävlingen i våras så den är helt ok, cirka 10,4 km och därmed ganska lagom. Om man skulle få kris kan man ju avbryta den ganska enkelt.
Sagt och gjort, jag tog med mig packningen, åkte iväg till utgångsläget vid Wämöparken och påbörjade vandringen.

Det flöt på ganska bra faktiskt. Jag gick en timme, tog paus i 10-15 mins och gick ytterligare en timme. Jag märkte att jag höll ungefär 5km/timmen i hastighet vilket var helt ok. Till en början hade jag bestämt mig för att 5 mil skulle nog funka under dagen. Kroppen började dock protestera lite redan efter första milen så bestämde mig då för att nöja mig med 4 mil istället. Under 3:e milen på eftermiddagen började det protesteras ordentligt. Högra knäet som spökat redan i början gjorde sig påmind, ryggen och axlarna gillade inte behandlingen och båda vaderna, främst vänster, uttryckte sina protester ganska rejält. Så halvvägs genom 3:e varvet bestämde jag mig för att nöja mig med strax över 3 mil.

Därmed hade man även testat vad man skulle klara. En liten förlust dock, jag trodde i min enfald det skulle vara lättare. Det kändes ganska tungt faktiskt men bestämde mig för att lösa det på bästa sätt. Dela upp sträckan Karlskrona - Viken i två etapper istället, med Oskarshamn som central punkt.

Första etappen, Oskarshamn - Valdemarsvik, kör vi som planerat så får vi se när jag tar mig an Oskarshamn - Karlskrona... i januari-februari kanske för att öka utmaningen lite? ;-)

Ett par tips förresten; 
- Wämöleden har ett par rejäla backar i Västra Mark om man vill testa ordentlig brant stigning med packning, det gjorde det hela till en ännu större utmaning :-)
- Packa inte ryggsäcken full med vatten som jag gjorde, höll på att bli sjösjuk emellanåt för att det gungade för mycket i takt med att man gick (tog ett tag innan jag kopplade det var vattnet som gjorde att marken gungade emellanåt, blev lite orolig) ;-)